Det var en vacker höstlördagsmorgon. Jag skulle åka till torget från min sommarbostad och höll på att ta på mig skorna, något som kräver både tid och ansträngning numera. Lika besvärligt är det att ta på sig en jacka.

Utan att släppa blicken följde den lilla 4-åriga flickan sin morfars ansträngningar. Till slut tog jag rollatorn som stod intill väggen och gick ut. Jag stängde dörren och rullade iväg mot bilen. Strax därpå öppnades dörren och jag vände mig om för att se vad som stod på. I dörröppningen stod den lilla kavata damen och ropade: Moffa, klarar du dig? En vinkning och ett leende. Jag var både såld och rörd.

Ja, vilken viktigt fråga det egentligen var – klarar du dig? Fyraåringens spontana empatiska förmåga överträffar klart många vuxna människors empatiska förmåga, för att inte tala om samhällets. Den ökade allmänna otryggheten, gängbildningen i städerna, ungdomsvåldet och kriget som härjar i Europa ger oss en viktig anledning att ta hand om varandra. Ett medmänskligt samhälle behövs nu mer än någonsin. Låt oss ta hand om varandra.

Ett medmänskligt samhälle behövs nu mer än någonsin. Låt oss ta hand om varandra.

Det har blivit dags att tacka er alla för ett gott och angenämt samarbete. Även om vår tid tillsammans blev kortare än jag hade tänkt, var den desto mer givande och optimistisk. En del av er hann jag stifta närmare bekantskap med, med andra inte alls. Det är min förlust.

Det har varit ett nöje att arbeta med ett underbart och professionellt gäng på förbundets kontor. Jag har beundrat Sonjas sätt att leda och att ta itu med saker. Utan Sirpas noggranna och tydliga hantering av förbundets ekonomi skulle saker och ting inte vara så bra som de är. Det har även varit fint att följa med hur väl alla ni andra tagit hand om era arbetsuppgifter. Ni är ett toppenteam!

Jag är lite vemodig när jag skriver denna text, för jag hade gärna fortsatt med mitt uppdrag. Läget är emellertid vad det är och nu räcker mina krafter inte längre till. Det är dags för mig att fokusera på mina nära och kära och dela den tid jag har kvar med dem.

Psoriasisförbundets framtid ser positiv och ljus ut trots alla utmaningar. Men å andra sidan tvingar svårigheterna oss att hitta nya sätt att agera och att kombinera våra krafter och vårt kunnande. Och dem finns det gott om i förbundet. Jag önskar den nya ordföranden framgång och glädje i sitt nya uppdrag.

Jag önskar er alla det bästa. Ni är fantastiska. Tack!

Antero Laukkanen är riksdagsledamot och Psoriasisförbundets ordförande till utgången av år 2022. Laukkanen lämnar ordförandeposten av personliga skäl.

Texten har publicerats i Ihon aika 4/2022. Om du inte ännu får tidningen hemma, bli medlem, och du får tidningen som medlemsförmån, eller prenumera Ihon aika.