En kropp som trots allt fixar det
Jenni Lappalainen som insjuknat i psoriasisartrit hittade sin egen motionsform och samtidigt sitt borttappade självförtroende. I dag ser hon inte längre sin psoriasisartrit som ett hinder.
Text: Hanna Karhunen
Bild: Jonni Vihtkari
Hyvingebon Jenni Lappalainen, 31, fick sin hudpsoriasisdiagnos redan i tidig ålder. Hudsymtomen har från början varit lindriga och under många års tid var de helt borta.
När hon insjuknade i psoriasisartrit förändrades situationen helt.
‒ Jag fyllde 17, och dagen därpå var knäet rejält svullet – helt utan förvarning, berättar Lappalainen.
Under de påföljande åren uteslöts andra reumatiska sjukdomar ett i taget tills diagnosen slutligen kunde fastställas.
Jag fyllde 17, och dagen därpå var knäet rejält svullet – helt utan förvarning.
Lappalainen hade tidigare njutit av att spela basketboll och av långa promenader. Efter att ledbesvären gett sig till känna blev hon av hälsovården uppmanad att undvika att hoppa och springa och i stället ägna sig åt vattenlöpning, vilket inte föll den då tonåriga Lappalainen i smaken.
‒ Vattenlöpning intresserade mig inte, så jag gav upp all typ av motion. På den tiden tänkte jag att om jag inte klarar av samma som andra, slutar jag helt, drar sig Lappalainen till minnes.
Behandlingen tvingade henne att tänka på psoriasissjukdomen
I synnerhet i början påverkades Lappalainens självbild tydligt av sjukdomen och av andra människors reaktion på den.
‒ Även om folk som jag berättade för att jag insjuknat i psoriasisartrit beskärmade sig, blev hela dagen förstörd av att jag tänkte att sjukdomen nu kommer att definiera resten av mitt liv.
Med tiden har Lappalainen blivit du med sin psoriasisartrit. Om någon idag beklagar sig över hennes situation, kan hon vänligt med bestämt hejda personen i fråga.
Psoriasisartriten blev mer konkret för Lappalainen när hon började med regelbunden medicinering. Det kändes också som en identitetsfråga för henne eftersom lederna innan dess endast behandlats med läkemedel då och då och vid behov.
Psoriasisartriten blev mer konkret för Lappalainen när hon började med regelbunden medicinering.
Den avgörande puffen till att uppdatera behandlingen kom av hennes syster som jobbar som akutvårdare.
‒ Min syster konstaterade att jag har en långvarig sjukdom oavsett om jag tar mediciner eller inte. Medicinerna lindrar mina symtom, men i grunden förändras ingenting.
Lappalainen berömmer också sin läkare som gav henne betänketid och inte pressade henne att börja med läkemedlet. När behandlingen till slut sattes in, hjälpte den helt klart mot symtomen.
Mår bra av poledancing
Lappalainen har fått ökat välbefinnande framför allt av sin poledancinghobby som hon har utövat i snart fem år.
I poledancing hittade hon en motionsform som hon känner sig bekväm med. Träningen har stärkt hennes leder och muskler och förbättrat hennes humör och självkänsla.
‒ Det känns bra att kroppen klarar av att göra saker och ting. Att hitta en egen motionsform har också gjort mycket för min ork och uthållighet.
Lappalainen har förstått att hon kan ha hobbyer och arbeta normalt så länge hon kommer ihåg att lyssna på och respektera sin kropp.
Att hitta en egen motionsform har också gjort mycket för min ork och uthållighet.
Om hon har ont i en led, går det att minska på belastningen med små medel.
‒ Jag klarar av allt det jag vill göra, men belastningen kan variera beroende på vilken fas sjukdomen är i just då.
Såväl Lappalainens mamma som hennes syster har i dag psoriasis, men fick sina diagnoser senare.
Lappalainen fick ytterligare kamratstöd på en solbetonad kurs. Det kändes viktigt att få höra andras erfarenheter av sjukdomen.
‒ I början tänkte jag att jag inte behöver läkemedelsbehandling för min psoriasis, men den visade sig slutligen vara en bra grej. På samma sätt gick det med kamratstödet. Jag kände inte att jag behövde kamratstöd, men när jag fick det, gjorde det mig gott.
Jag kände inte att jag behövde kamratstöd, men när jag fick det, gjorde det mig gott.
Lappalainen anser att psoriasissjukdomen har vidgat hennes tänkande och hjälpt henne att förstå olikheter. Hon önskar att samhället tog bättre hänsyn till människors olika behov.
‒ Om någon till exempel vill använda en hiss som är reserverad endast för personer med rörelsehinder, borde man inte behöva börja förklara sig även om man inte har en synlig funktionsnedsättning. Sådant gör man ju inte utan anledning.
I Lappalainens eget tankesätt skedde en ändring när hon hittade träningsglädjen igen genom en motionsform som passar henne.
Hon låter inte psoriasissjukdomen definiera sig längre, utan hon känner sig tacksam för allt det goda och för allt som hennes egen kropp klarar av.
Om någon till exempel vill använda en hiss som är reserverad endast för personer med rörelsehinder, borde man inte behöva börja förklara sig.
Hon önskar att andra också skulle kunna behandla sig själva med mildhet och respekt.
‒ I ett skede insåg jag att jag inte kan tänka på mig själv utifrån mina fel. Jag är ändå så mycket mer än en långvarig sjukdom.
‒ Psoriasis är ibland en utmaning, men inte en begränsning. På grund av den måste man bara hitta en annan väg mot målet.
Texten har publicerats i Ihon aika 1/2024. Om du inte ännu får tidningen hemma, bli medlem, och du får tidningen som medlemsförmån, eller prenumerera Ihon aika.